Gammelkroppas historia
Loggor genom tiderna. Längst till vänster ser vi Gammelkroppas första logga och längst till höger den allra nyaste och den vi använder idag.
Gammelkroppa bruks historia
Gammelkroppa eller det gamla berget där fordom bergsbruk bedrevs, ligger vid sjön Yngens sydligaste vik 1 mil SO Filipstad och 7 km norr om Nykroppa. ”Gammlekropps Hytte” finns omnämnd i 1540 års jordebok över Wermlands Berg. Ägarna hette då Herr Engelbrecht och Lasse Jonsson.
I Nykroppa anlades i slutet av 1500-talet Kroppa kronbruk. Nykroppa var Värmlands äldsta järnbruk då det nedlades år 1970.
Gammelkroppas läge var lämpligt för järnhantering. Kol och malm kunde fraktas över Yngen. I vattendraget mellan Yngen och Skärjen (fallhöjd 12 m) kunde man utnyttja vattenkraften till att driva hytta och två hammare. Dessutom fanns under 1600-talet fyra skvaltkvarnar och senare även tröskverk, sågverk och takspånhyvel. 1700-talets energikris (bristen på ved och kol) ledde till att man år 1738 förbjöd försäljning av kol ut ur Bergslagen.
Tackjärnstillverkning prioriterades och hammarsmidet begränsades. Det färdiga järnet fraktades över land och vatten ned mot Kristinehamn och vidare till Göteborg. En järnväg för hästdragna tåg anlades år 1853 mot Nykroppa. Hästarna utkonkurrerades av lokomotivet Karl IX år 1869. Landsvägen mot Filipstad blev klar år 1865. Underhållet finansierades med vägavgift, som de resande fick erlägga vid Bommen (skogsarbetarbostaden NV om hyttan).
Bland de mest kända namnen under bruksperioden kan nämnas: Georg Wahlenberg som flyttade från Skarphyttan till Gammelkroppa herrgård år 1787. I det nya hemmet utvecklades sonen Göran Wahlenbergs naturintresse i botanik och geologi. Han blev sedermera professor i Uppsala och invald i Kungliga Vetenskapsakademin. Göran Wahlenberg räknas som den siste s k Linnélärjungen.
Johan Engelbert Mörtstedt var bruksförvaltare och disponent under åren 1861-95. Han var en av initiativtagarna till Värmlands och Örebro läns skogsskola vid Presterud, Kristinehamn. Som disponent på Gammelkroppa reglerad Mörtstedt Yngens vatten som han ville, till förtret för bruksägarna i Nykroppa och Storfors
Storfors Bruk köpte år 1897 Gammelkroppa AB för att få Yngens vatten i sina händer. Den sista blåsningen i Gammelkroppa hytta ägde rum år 1904.
Skogsskolans tillkomst
År 1858 behandlade Värmländska hushållningssällskapet en skrivelse från majoren och riddaren Johan von Echstedt, Karlberg i Grums:
”För få delar af Landet är skogarnas wård af så stor vigt som för Wermeland, och säkerligen på intet ställe en bättre wård af behofvet påkallad att ett Skogs Institut på Statens bekostnad måtte inom Provinsen anläggas för elever af samma klass som dem, som söka inträde vid Lantbruksskolorne, eller af arbetarklassen att dugliga skogvaktare där kunde danas, så att under dessa ledning Länets allt mer glesnande skogar måtte kunna blifva åter besådde”.
Detta ledde till att Värmlands läns skogvaktareskola inrättades vid Bosjö hytta 2 mil NV Filipstad. Verksamheten finansierades med 55 % statsmedel. Resten svarade hushållningssällskapet och landstinget för.
Den 1 oktober 1860 startade första kursen med 7 elever av 9 sökande. Examen förrättades den 29 juni 1861. Alla godkändes och erhöll omedelbart anställning som skogvaktare. Vid Bosjön genomfördes nio kurser och utexaminerades totalt 57 skogvaktare i åldern 22-30 år.
Skolstyrelsens ordförande var brukspatronen och riksdagsmannen
Jakob Fredrik Geijer, Lindfors. Som vi ser på bilden till höger.
Som föreståndare och lärare tjänstgjorde Fritz Edlund, Ludvig Wenström och Carl Wikström. Den senare, bland skogsmän kallad ”kolarpappa”, sökte väcka skidintresset bland eleverna genom att anskaffa ett par sk. finnskidor från norra Värmland.
Dessa fick tjäna som modell för de skidor eleverna själva tillverkade. Sedan anordnades backåkning från ”Elefanthöjden” med bygdens folk som åskådare. En av eleverna från sista kursen vid Bosjön har berättat att man under jakttiden ägnade ungefär en dag i veckan till jakt på hare och orre. Själv fick han några år efter examen vara med om att fälla en stor björn i norra delen av Nyeds prästskog.
När den nionde kursen avslutades, ansågs det att behovet av skogvaktare inom länet tills vidare var fyllt. Intresset för skogsskötsel var dock väckt och ganska snart kom man underfund med att skogsvården behövde intensifieras; så även i Örebro län.
År 1876 inrättades Värmlands och Örebro läns skogsskola vid Presterud, 2 km V Kristinehamn. Det är nu officersmäss för Värmlandsgarnisonen.
Fortfarande stod staten för 55% av kostnaderna (3.800 kr/år) och de båda landstingen svarade för den resterande delen.
Under två decennier utexaminerades i Presterud 189 skogvaktare (medelålder 25 år) som erhöll följande platser (1896):
Skogvaktare i Värmlands län 64 st
Skogvaktare i Örebro län 48 st
Skogvaktare i Övriga län 60 st
Kolarmästare 4 st
Utvandrat 4 st
Dugande, men utan plats 4 st
Mindre dugande 5 st
Parallellt med skogvaktarkursen genomfördes också 3-månaderskurser i skogsodling, kolning, tjärbränning m.m. med sammanlagt 107 elever. Ibland var det fest vid tjärdalen. Man skickade efter en kutting öl från det närbelägna Sanna bryggeri. Sedan skulle alla ”pundas” mot en krokig björk vid tjärdalen. Det tillgick så att två man fattade offret i var sitt ben och arm och svingade honom mellan sig så att akterkastellet med lagom fart träffade björken. Ibland pundades även läraren (skogsrättaren).
Skolans föreståndare var under alla de tjugo åren den tyskfödde skogsmannen Carl Eberhard Wolff. Han var också ägare till fastigheten Presterud.
I stridsfrågan, trakthuggning eller blädning, förespråkade han det förstnämnda. Om blädningen (den franska trädgårdshuggningen) tyckte han: ”Det är sant att man på detta vis kan bibehålla gröna skogar, men hur går det med guldet, i synnerhet för våra efterkommande?”
Bränning och sådd i långsmala rutor, vilka togs upp med den sk. ”Wolffska grankvisten”, var en av honom utarbetad metod. Ofta blandade han 1/4 tall- och 3/4 granfrö. För att man i framtiden skulle veta att beståndet var skogsodlat blandade han även in lite lärkfrö.
Efter Wolffs död år 1896 blev det några års uppehåll i skogvaktarutbildningen. Statsbidragen drogs in. Behovet av skogsutbildning kvarstod dock och redan år 1901 återupptog man skogvaktarutbildningen, nu förlagd till Lervik vid Yngens nordligaste vik, där AB Träkol upplät lokaler och övningsmarker för 400 kr/år.
Anslagsgivare var nu Jernkontoret och de båda länens landsting och hushållningssällskap. Intresset för utbildningen var stort trots att en elevavgift om 200 kr/år uttogs. Av 85 sökande antogs 12 studerande (6 från vardera länet).
År 1905 skrev skogsskolans föreståndare, jägmästare Ernst Andersson, till skolans styrelse och begärde att skolan skulle flyttas till en större egendom, eftersom det rådde brist på lämpliga övningsobjekt, särskilt gallring, timmeraptering och kultur. Så blev det. 1906 flyttade skogsskolan till Gammelkroppa Bruk vid Yngens södra strand.
Skogsskolan i Gammelkroppa
I Gammelkroppa hade hyttan blåsts ut (nedlagts) 1904 så där fanns lediga lokaler och bra övningsområden som gjorde att skolan kom dit för att stanna.
Flyttningen från Lervik skedde i oktober månad 1906, med ångbåt och pråm över sjön Yngen.
Storfors Bruks AB upplät byggnader och tomtmark för 1.300 kr/år. De byggnader som då uppläts av Storfors bruks AB var Herrgården som bostad för föreståndaren, Stengården som kontor och elevbostad, Forsgården som elevbostad och bostad för husmor, samt tidigare brukskontoret , nuvarande matsalen, som lektionssal, matsal och kök. Dessutom några uthus.
Föreståndare var jägmästaren Ernst Andersson och skogsrättare överskogvaktaren C G Strömbom. Ernst Andersson var en erkänt kunnig skogsman och föregångare inom skogsskötseln i Sverige. Han introducerade ”rationell gallring” som var en hårdare och mer ekonomisk gallring jämfört med tidigare sk. ”hjälpgallringar”. 1907 blev han skogschef och efterträddes då av forstmästaren Gösta Wesslén.
Carl Gustaf Strömbom hör till de legendariska profilerna i Gammelkroppa. Visserligen slutade han som skogsrättare 1910, men han blev då bevakningsskogvaktare först på Storfors bruk och 1918 på Uddeholms AB som då övertog Storfors. Strömbom bodde i skogvaktarebostaden väster om stationshuset i Gammelkroppa fram till sin pensionering och kom naturligtvis att i stor utsträckning prägla skogsskolan som markvärd.
Under Gösta Wessléns tid anlades arboretet och plantskolan. En stor del av skolans museum med uppstoppade fåglar, modeller av milor, flottningsutrustning mm. tillkom under Wessléns tid.
1917 utökades lärarkåren med en andrelärare. Gösta Wesslén var även skogsförvaltare på Storfors bruk och blev skogschef på Uddeholms AB 1919. Han var, med något avbrott, skolans inspektor till 1959.
Epoken Lindman
Wesslén efterträddes av forstmästare Kristian Lindman, som blev skolan trogen under hela sin yrkesverksamma tid fram till pensionen 1955. 1920 anställdes forstmästare Yngve Norberg som andrelärare. Även han blev kvar till sin pensionering 1955. Han bodde hela tiden på Tallåsen.
Lindman och Norberg utgör en epok i skolans historia. Båda var bra lärare efter den tidens modell. Det rådde militärisk ordning, men det var den tidens ledarstil. Kolningen var högaktuell på deras tid och tillsammans med ingenjören Hilding Bergström utvecklade och effektiviserade de kolningen, bl a infördes skorstensmilan och rost (golv) under milan vilket gjorde att kolningstiden halverades och kolutbytet höjdes.
Många historier och skrönor finns om ”Kirre” och Norberg. Norberg skulle dagligen
kl. 18.00 utom lördagar inställa sig hos eller kontakta Lindman för att avlägga rapport och få order om nästa dags verksamhet. Det kunde vara besvärligt ibland då Norberg låg ute i skogen med kolarskolan, men det var att cykla till närmaste telefon.
Norberg undervisade i matte och lärde ut reguladetri. Mot slutet av sin karriär kom elever som lärt sig ekvationer. Det gillade han inte:” Det där förbannade x-et har förstört hela matematiken” lär han ha uttryckt vid flera tillfällen. Trots att han var skogsman hade han svårt att hålla reda på väderstreck och att känna igen sig i skogen. Då han gick milrond, satte han upp pilar åt det håll som han skulle gå från en mila för att komma till nästa. Kolarelever vände ibland dessa pilar, så att han gick tillbaka samma väg som han kommit. Han märkte det naturligtvis, då han kom tillbaka till en mila där han nyss hade varit. Norberg var alltså ingen orienterare.
Lindman var i det fallet hans raka motsats. Han var minst sagt idrottsfanatiker och insåg idrottens stora betydelse för svenska folket, och naturligtvis för skogvaktareeleverna.
Kroppa IF hade bildats 1918, Lindman var ordförande 1920-55. Under den tiden blev Kroppa en av Sveriges mest framgångsrika föreningar i skidor, skidorientering och orientering. De mest framgångsrika idrottsmännen var elever på skogsskolan. 1922 gick det första Vasaloppet. Bland de 110 som fullföljde var 6 Gammelkroppaelever. Kroppa IF har sedan dess varit representerat i samtliga Vasalopp.
Höjdpunkterna var segrarna i SM i skidbudkavle (skidorientering) 1949 och 1954 och SM- budkavlen i orientering 1954. I samtliga dessa kavlar var Ragnar Hedlund den som avgjorde. Han var elev 1949 och skogsrättare 1954.
Den förnämliga samling av lagpriser som finns i Nygården tillkom till stor del under Lindmans tid.
Kristian Lindman
Yngve Norberg
Då det gäller idrotten på skogsskolan skall man inte glömma Ivar Hermansson.
Ivar var elektriker och bodde i affären som drevs av hans fru Dora. Affären var samlingspunkt för skogsskolans elever och Dora och Ivar blev nog något av faddrar för många. Ivar var liksom Kirre en eldsjäl i Kroppa IF. Han var sekreterare och kassör 1936-89!
Båda var med ute på tävlingarna och servade. De var båda aktiva i att spåra upp duktiga orienterare och skidåkare som kunde vara intresserade av att utbilda sig till skogvaktare och försökte förmå dem till att söka till Gammelkroppa. Många hjälptes till skogspraktik på Uddeholms AB och Mölnbacka- Trysil AB och fick då bo i Gammelkroppa och naturligtvis tävla för Kroppa IF. Så småningom kom de flesta in först på Kolarskolan och sedan på skogvaktarekursen. Det fanns ett rykte, att de som var bra orienterare och skidåkare togs in i med förtur. En genomgång omkring 1970 av ansökningshandlingar och inträdesprov kunde dock inte påvisa ett enda fall, då någon hade kommits in på idrottsliga meriter. Att många duktiga idrottsmän ändå kom in på skolan kan nog bero på att de är målinriktade och har tävlingsdjävulen i sig. Något som är viktigt både i utbildning och yrkeslivet. Lindman införde idrott på schemat, vilket fanns kvar till 1997. Förutom att skogvaktare före bilarnas och skogsbilvägarnas tillkomst måste kunna åka skidor och ta sig fram i terrängen med hjälp av karta, så har den som har bra kondition lättare att orka med studierna.
Lindman hade sitt kontor på andra våningen i Herrgården. Elever som besökte honom där skulle springa uppför trappan. Om han hörde att de gick, fick de vända om och springa upp.
Under andra världskriget tvingades flera elever att avbryta studierna p g a militär beredskapstjänstgöring. 1940 utexaminerades 13 skogvaktare mot normalt 22- 24. De som fick avbryta fick fortsätta året efter.
Under 30 år, 1923- 52 var Hulda Skål husmor på skolan. Hon var en bestämd kvinna som krävde ordning och reda av både lärare och elever. Hon hade en piltavla uppsatt i matsalen och elaka tungor påstod att hon kastade pil om betygen.
1947 byggdes Brogården som elevbostad.
Minnen från hårda övningar och stränga ordningsregler men också många glada minnen från Lindmans tid lever ofta upp på nytt under kamratföreningens årsfest varje sommar.
Tiden efter Lindman
1955 anställdes jägmästare Gustaf Aronsson som rektor för skolan. Han hade varit verksam som affärsledare för Värmländska Skogsägareföreningen och hade många kontakter med det skogliga näringslivet. Vid den tiden var herrgårdsparken tätbevuxen med gamla lövträd. Aronssons ville ha öppet omkring sig , och ca 600 m3 kastved avverkades. Herrgården byggdes om tämligen radikalt.
Förutom att Gustaf var en duktig skogsman, så moderniserade han undervisningen. Det var nödvändigt då nya vindar blåste i skogsbruket med förändrade skogsskötselmetoder och mekanisering. Kolningen fanns visserligen kvar till 1965, men fick allt mindre betydelse. Kolarskolan döptes om till Förberedande skogskurs.
På initiativ av skolans ordförande Uddeholmsskogschefen Sven G. Ekman ombildades skolan till Stiftelsen Värmlands och Örebro läns skogsskola 1957. Samtidigt bildades Gammelkroppaskolans Stödförening, medlemmar var och är skogsföretag och enskilda.
1962 byggdes Nygården och två lärarbostäder. Lektionssalen i halva nuvarande matsalen flyttades till Nygården som också blev elevbostad. Forsgården revs.
Förberedande skogskursen flyttades från Mögsjön till Gammelkroppa och förlades i Brogården. Claes Sjöberg anställdes som kursansvarig. Han blev kvar i Gammelkroppa i 18 år.
Förändringarna i skogsbruket accelererade och behov av fort- och vidareutbildning för yrkesverksamma skogvaktare uppstod. De flesta var utbildade på yxa, såg och barkspade och med hästen som transportmedel, och då traktorerna började sitt intåg krävdes andra kunskaper. Gustaf Aronsson fick i uppdrag av skogscheferna Lennart Christoffersson på
Uddeholm, ordförande i Stiftelsen, och Carl Jakob Beskow i Billerud, att anordna en kurs i drivningsplanering för traktortransport, skotning var inte uppfunnet än. 1964 startade den första tvåveckorskursen i drivningsplanering för skogvaktare och skogsförmän. Den blev mycket populär och upprepades 20 gången med totalt ca 400 deltagare. Det var den första skogliga fortbildningen i Sverige, men andra följde efter.
Rationaliseringarna under 1960- talet gjorde att behovet av skogvaktare minskade och det blev svårt för nyutexaminerade att få jobb. Bolagen som tidigare anställt de flesta införde i stort sett anställningsstopp. Man beslutade då att minska skogvaktarekursen från 22 till 8 elever 1966. Ändå var arbetsmarknaden kärv ända till mitten av 1970- talet.
Utan fortbildningen, som utökades med flera kurser, hade skolan lagts ner. Ekonomin var tidvis mycket svag och det fanns inte ekonomiskt utrymme för att anställa flera lärare.
Ibland genomfördes samtidigt, skogvaktarekursen, förberedande skogskursen och en eller två fortbildningskurser med 4 lärare. Det var tufft, men för samtliga gällde att bevara skolan.
Gustaf Aronsson hade blivit en symbol för Gammelkroppa, och det kom som en chock då han accepterade erbjudandet att bli skogschef i den nybildade skogsägareföreningen Vänerskog 1970.
Han efterträddes av andreläraren Stig Hedéen. Stig hade en enorm energi och höll på att jobba ihjäl sig under sina två år som rektor. Han kunde ibland sitta på kontoret halva nätterna. Han lyckades få loss pengar, så att en välbehövlig upprustning av lokalerna kunde göras.
Under hans ledning genomfördes en stor förändring i utbildningen. Förberedande skogskursen och skogvaktarekursen slogs ihop. Utbildningstiden blev 1,5 år, examenstiteln blev Skogstekniker. Förändringen initierades av en statlig utredning och genomfördes även på de två kvarvarande statliga skogsskolorna i Bispgården och Värnamo.
Om Stig Hedéen kan också nämnas att han var en av initiativtagarna till Mögsjöstafetten då han gick på kolarskolan 1959.
Ursprungligen gick den över 15 sträckor och 3 mil från Mögsjön till Gammelkroppa.
M. u. av något av de senare åren har den gått varje år från 1959. Den har dock ändrats så att den nu går runt Gammelkroppa.
Gustaf Ekman var rektor 1972-76, Anders Ekengren 1976- 85, Torsten Göthner 1986. 1979 fick skogsteknikerkursen högskolestatus och 1985 förlängdes den till en tvåårig 80 poängskurs. Gammelkroppa skogsskola är således en högskola, den minsta enligt studentkalendern.
Under tiden som Bo Pettersson var rektor 1987-91, gjordes 1989, en omfattande utbyggnad. Kontoret, Kolaren, Åsen och Ängen nybyggdes och Nygården och Matsalen renoverades. Bo Pettersson lyckades att få bidrag med 18 miljoner av de 19 miljoner som det kostade!
Bygget leddes förtjänstfullt av Lars- Olof Eriksson, lärare 1985- 2006.
Under Gunnar Johanssons tid som rektor 1991- 2000 skedde stora omvälvningar inom skogsutbildningen. I mitten av 1990- talet föreslog en statlig utredning att skogsteknikerutbildningen och skogsmästarutbildningen skulle slås samman till ett treårig program med valfria kurser och ett 10 poängs examensarbete under tredje året. Examenstiteln blev skogsingenjör. Jägmästarprogrammet omformades samtidigt till skogsvetarprogram. Många tog då för givet att Gammelkroppa skulle läggas ner, åtminstone högskoledelen.
Då landstinget i Värmland samtidigt hotade att dra in bidraget såg det mörkt ut.
Med hjälp av riksdagsledamoten Ann- Kristine Johansson, som även ingår i Jordbruksutskottet, fick dåvarande jordbruksministern Annika Åhnberg insyn i skolan.
Gunnar bjöd Annika Åhnberg på vargsafari och besök på Gammelkroppa. Hon ansåg att kombinationen av grundläggande högskoleutbildning och fort- och vidareutbildning av yrkesverksamma skogstjänstemän och skogsmaskinförare var intressant och värd att satsa på och ordnade en höjning av statsbidraget. Med bistånd av Anki Croon på SLU:s centralförvaltning godkände högskoleverket att Gammelkroppa fick anordna 120 poängs skogsingenjörsutbildning. Den första kursen började 1997.
2000 blev Peter Stejmar rektor, han hade då varit lärare på skolan sedan 1985.
2005 skedde en återgång till det tvååriga skogsteknikerprogrammet nu med möjlighet att fortsätta ett tredje år på skogsmästarprogrammet i Skinnskatteberg. Vid det här laget hade även skogsvetarprogrammet återgått till jägmästarprogram. Ordningen var återställd. 2009 fick skolan stadsbidrag för att utöka studentantalet från 18 till 25 studenter. Skogsföretagen har behov av att anställa fler skogstjänstemän samtidigt förbättras skolans ekonomi genom ett större statsbidrag.
2001 fick skolan köpa Herrgården och marken runt skolan av Stora Enso Skog AB till det facila priset av en krona, i köpet ingick också en totalrenovering av fastigheten.
Under 2006 har matsalsbyggnaden byggts om helt. Samtliga skolans lokaler är därmed moderna, trivsamma och ändamålsenliga.
Under de 150 år som skolan existerat har drygt 2000 skogvaktare, skogstekniker och skogsingenjörer utexaminerats.
Någon samlad statistik på hur många som gått på fort- och vidareutbildningskurser finns inte, men det är åtskilliga tusen.
Under de senaste 20 åren har även en omfattande konferensverksamhet byggts upp.
Dagens verksamhet
Gammelkroppas verksamhet bygger idag i huvudsak på tre verksamhetsdelar:
Skogsteknikerprogram omfattar 120 högskolepoäng där 25 studenter antas vartannat år.
Fortbildning av skogstjänstemän, skogsarbetare och maskinförare.
Konferensverksamhet för små och medelstora företag/grupper.
Högskoleutbildning inom Skogen ser ut enligt nedan:
Jägmästarprogram, 300 hp, SLU, Umeå, ca. 80 studenter per år
Skogsmästarprogram 180 hp, SLU, Skinnskatteberg, ca 45 studenter per år
Skogsteknikerprogram 120 hp Gammelkroppa skogsskola, 12,5 studenter per år
Arbetsmarknaden för studenter som gått ovanstående program är mycket god. Lättast att få arbete har de som har praktiska skogliga erfarenheter dvs. skogstekniker och skogsmästare.
Genom att både bedriva högskoleutbildning i liten skala samt fortbildning inom framförallt skogsbranschen får vi på Gammelkroppa flera positiva effekter:
– En aktuell och bra undervisning kan ges till skogsteknikerna genom att alla lärare arbetar med fortbildning i nära samarbete med skogsföretagen.
– Studenterna får stora möjligheter att träffa och knyta kontakter med yrkesverksamma människor i näringen under studietiden.
– Den relativt lilla studiegruppen samt skolans nära samarbete med skogsföretag gör det mycket lätt att skaffa bra praktikplatser för studenterna samt i viss mån även hjälpa dem att komma ut på arbetsmarknaden.
– Vi kan som få andra utbildare erbjuda fortbildningsverksamhet i högskolemiljö.
Skogsutbildningen på Gammelkroppa skogsskola har lockat många sökande och studenterna har efter genomförd utbildning haft lätt att få ett adekvat arbete. Sammantaget har utbildningen ett mycket gott rykte i skogsnäringen.
Gammelkroppas historia sammanställd av före detta rektor Gunnar Johansson .